Självförtroendet i bott....

Självförtroendet, självkänslan och "måbra" känslan är i bott, eller under strecket, lååångt under strecket.
Känslan av att vara världens fulaste, fetaste och fläskigaste slås däremot om att stå överst.

Kaos i själen kan man verkligen säga att jag har just nu, ångesten, oron och negativa tvångstankar slås i huvudet på mig. 

Jag vet att jag verkligen har jättemycket att vara tacksam över, men i såna här perioder är det ingen idé att ens försöka tänka positivt för då förstärks bara det negativa på nåt konstigt sätt. Ganska svårt att förklara för er som inte varit med om det själva. Ni tycker kanske att det bara är att skaka av sig allt det negativa och gå vidare, men så lätt är det inte när det har slagit rot i själen på en. 

Jag kan försöka förklara det så här... när jag tänker att så här dåligt får jag inte må, utan jag ska ju må bra. Detta är ju den bästa tiden i livet och slösa den på att må dåligt är det ju inte värt.
Tänk positivt...positiva tankar, positiva tankar, positiva tankar! 
Vad som händer när jag tänker så är att ångesten stryper mig, jag får ingen luft... kan inte andas... tårarna kommer. På så sätt förstärks ångesten och paniken kommer smygande och biter sig fast i själen. För jag kan inte med hur många positiva tankar i världen stoppa paniken och ångesten. Tvångstankarna blir värre i dessa perioder bara för att de är ett sätt att hantera ångesten på, använder jag mig av tvångstankarna tror jag att jag har kontrollen över ångesten, men i själva verket är det dem som har kontroll över mig.

Att jag är medveten om detta och istället tänker att nu kommer ångesten, paniken och det dåliga självförtroendet. Och jag låter det stanna inom mig, tar på mig masken med leendet och övar in frasen -Det är bra, när jag får frågan -Hur är det? Och hoppas att det inte ska synas i ögonen hur jag egentligen mår i själen.... gör att till slut släpper paniken, oron lättar och ångesten lossar sitt strypgrepp på mig.
Det kan några timmar, två dagar, en vecka eller en månad... just nu har den hållt i en vecka och det börjar bli väldigt svårt att andas, går lite lättare när tårarna kommer, men inte helt bra.

Det jag vill säga med detta är inte att få medlidande eller att ni ska tycka synd om mig, utan kanske bara förstå varför jag beter mig underligt emellanåt. Var som vanligt när ni möter mig eller pratar med mig! Det bästa är om ni möter mig med ett leende, ett äkta leende!

Nått som får mig att må bättre är att träna. Ikväll gick jag två varv på 5:an och sprang ett varv på 2,5km. Jag klarade av ett högt tempo alla tre varven och det gjorde att jag mådde bättre för stunden.
Sen när jag kommer hem och får världens goaste kramar och pussar av mina tre små prinsessor gör att jag vet att jag kommer ta mig igenom denna period med panik och ångest för det finns så mycket som väntar runt hörnet!
Att lyssna på " Gabriellas Sång" ur "Så som i himmelen" hjälper mycket också, den går på repeat i huvudet på mig!

Detta har varit väldigt svårt att skriva och har tagit väldigt lång tid och nu när jag sitter här kommer tårarna och luften kommer in i mina lungor....


kram